Varför pengar avgör vad du ska göra för patienterna

Det är ingen idé att leva i en fantasivärld. Det är dags att vi sjuksköterskor anpassar oss till verkligheten.

I verkligheten styrs det mesta av pengar.

Du jobbar i en verksamhet som blivit tilldelad en viss summa pengar. Pengar som använts för att hyra in (anställa) människor att utföra uppgifter.

För att hyra in dig så att du kan utföra sedvanliga sjuksköterskeuppgifter.

I skolan lärde du dig att alla sjuksköterskor gör allt för patientens hälsa, men i verkligheten ges du inte den möjligheten.

Varför är utbildningen fylld med kunskap vi sällan eller aldrig får möjlighet att använda?

Kanske har utbildningen inte hunnit med? Sjukvården har trots allt på kort tid gått från att drivas med patientens behov i fokus, till att drivas med “kostnadseffektivitet” som yttersta intresse. “Varför” spelar egentligen ingen roll.

I verkligheten ges du sällan eller aldrig utrymme att använda allt du lärde dig under utbildningen.

Det handlar om prioritering. Du var inte inbjuden när prioriteringen gjordes, men du påverkas av den.

Den valda nivån är ungefär “nog bemanning för att undvika större delen av de allvarligaste komplikationerna – men inte alla komplikationer, det vore för dyrt”.

Nivån är inte “nog bemanning för att sjuksköterskor ska hinna använda sig av hela sin utbildning för att stärka patienternas upplevelse av hälsa”.

Så kommer heller aldrig prioriteringen lyda. Varför? Frågar du en ekonom så får du säkert svaret att det inte fungerar rent samhällsekonomiskt. Och pengarna styr.

Lär dig prioritera, eller gå under

Så, för att inte gå under måste du acceptera att resurserna är begränsade.

Ditt arbetspass har en början och ett slut. Du har dina arbetsuppgifter och de kräver att du är flexibel. Men du måste inte vara på två ställen samtidigt. Ingen förväntar sig att du är mer än människa.

Däremot förväntas det att du kan prioritera, att du är kompetent och att du gör ditt bästa.

Även om du har 27 punkter kvar på din “att göra-lista” i slutet av arbetspasset så ska du kunna lämna över dom till kollegan som tar över efter dig, utan att känna dig värdelös. För du har gjort det du kunnat utifrån de resurser som har tilldelats verksamheten.

Mer än så kan du inte göra. Så försök inte ens, för det slutar bara med sjukskrivning.

  • Frida

    Det som är svårast, kan jag tycka, är alla gånger den som kommer och ska ta över ifrågasätter varför man inte hunnit och suckar! Man vet kanske själv att man har gjort allt man kunnat och sprungit runt och kanske ändå hunnit mer än man egentligen borde ha gjort, men den som kommer och tar över ser inte det… Utan många gånger känns det som att man måste ha en ursäkt till varför allt inte är gjort! Men absolut, man måste kunna lämna över saker som inte är gjorda, utan att skämmas för det!

    • http://www.sjuksköterska.nu Sjuksnu

      Hej Frida!

      Jag undrar om det behöver vara svårt.

      Vet du själv att du har gjort allt du har kunnat så finns det ingen anledning att låta en suck sänka dig.

      För ifrågasättandet och sucken säger mer om hans eller hennes förmåga, än om din. Reaktionen kommer när mottagande sjuksköterska är oflexibel, oförmögen att prioritera och känner sig överväldigad.

      Det kan vara tråkigt att få ett sådant kvitto på en kollegas empatilöshet, men det går inte att ta ansvar för kollegors uttryck och arbete.

      Sedan finns det ju dom där sällsynta stunderna då två sjuksköterskor för en kollegial diskussion om hur det hade kunnat prioriteras annorlunda. Eller då en senior sjuksköterska framför konstruktiv kritik vid mottagande av rapport. Men det är något annat, och det inleds aldrig med en suck och ett ifrågasättande.

      Tack för en intressant kommentar, Frida.

      • Maria

        Jag tror att de där suckarna handlar om (från den som suckar) är att han/hon är frustrerad redan innan (been there, done that – tyvärr) samtidigt som man tar åt sig för att man som “duktig sjuksköterska” vill så mkt, framför allt att underlätta för kollegan (been there too).

        Jag jobbar just nu stenhårt på att lämna saker. Ja, inte så att jag häckar i fikarummet (vet knappt var det är), men att lämna rätt saker och att prioritera mig själv – målet är att dricka iaf varannan timme & ha varit på eget toabesök innan lunch. Dessutom ska jag sitta med varje patient och fokusera bara på denne. Mediciner o sånt kommer numera lite senare och doktorn får faktiskt också vänta (“klockan är faktiskt 930 så nu SKA jag fika. Inte mitt problem att du kom sent!” har jag sagt ett antal ggr senaste tiden). Jag får absolut inte lika mkt gjort som tidigare, l-mrummets soppåse får svämma över, ab-tiderna ska vi inte prata om – men JAG mår bättre och patienterna ler när jag kommer eftersom de vet att jag både fixar smärtlindring och lyssnar på dem sittandes bredvid…

        • http://www.sjuksköterska.nu Sjuksnu

          Mmm, Maria, jag tror att många av oss som har jobbat ett tag har hunnit vara på båda sidorna av den utväxlingen.

          Att demonstrativt sucka är inte tillåtet, det är inte konstruktivt och skickar bara hem avrapporterande med en risig känsla.

          När jag avfyrade en suck, som mottagande sjuksköterska, var jag förbannad hela passet. Förbannad på mig själv. Efter tionde raka nattpasset, varav några varit dubbelpass, kändes rapporten jag tog emot överväldigande. Ostrukturerad. Oprioriterad. Fördelningen av patienter kändes orättvis. Känslorna manifesterades i en suck som hann ljuda innan jag visste bättre. Det är oprofessionellt och okonstruktivt, och det kommer inte hända igen.

          Det du skriver vidare är som en kort och koncis guide i överlevnad för avdelningssjuksköterskor. Om fler börjar tänka och agera som du så finns det hopp för arbetsmiljön i landstinget. Som det är nu dimensioneras bemanningen i allt större utsträckning efter sjuksköterskor som småspringer hela dagarna – sjuksköterskor som offrar sin egen hälsa för att få verksamheten att “gå ihop”.

          Det är upp till oss att säga ifrån, och du gör det. Bra!

          • Frida

            Det är klart att det inte behöver vara så svårt!

            Man ska kunna lämna över saker, rätt saker! Man kan inte lämna över precis vad som helst, men en del saker går bara inte att få ihop innan man går hem, då har man inget val!

            Jag har visserligen bara jobbat i drygt 6 månader, men jag har redan kommit till insikt att jag inte kan göra allting innan mitt arbetspass är över!

            De gånger jag hinner, känns det skitbra! Men något som känns ännu bättre är när man hinner med att sätta sig ner hos patienten och kan visa att jag har tid för dig!

            Jag jobbade som uska innan jag började som ssk, jag hade panik första månaden över att jag inte hann prata med patienterna och inte hann hjälpa dom med saker de önskade hjälp med! Men nu har jag börjat prioritera annorlunda, patienterna är viktigare än att man rondar på exakt den utsatta tiden! Men sen har inte alla förstått det, oavsett om dom jobbat 3 månader eller 15 år!

            Sen är det som du skriver, bemanningen är inte tillfredsställande nog att man som sköterska ska kunna sitta hos patienten! Utan den är så dålig att man måste springa som en dåre i korridorerna för att hinna, och inte hinna prata med patienterna… Tråkigt nog!

          • http://www.sjuksköterska.nu Sjuksnu

            Från en anonym sjuksköterska som bara vill väl, till en annan: det låter som att du känner mycket för det här. Det är inte fel, men i den nedskurna sjukvård vi har idag är det farligt.

            “Man ska kunna lämna över saker, rätt saker”. Ja men vad är rätt saker? Vad ska man kunna lämna över?

            Till en början är det lätt att prioritera utifrån vad man vet att kollegan Ulla-60 tycker är jobbigt att ta över – det är ju bara henne man behöver stå till svars inför. Men prioriteringen ska baseras på vad patienterna har störst nytta av.

            Se det som katastrofsjukvård. Du har begränsade resurser. Det är bara att acceptera det, och göra det bästa av situationen. Du har inte nog resurser för att “göra allt” för patienterna. Vems “fel” är det? Ja, vem bestämmer hur mycket av skattepengarna som ska gå till sjukvården?

            “De gånger jag hinner, känns det skitbra” – varje arbetspass ska kännas skitbra. Du gör ett fantastiskt jobb varje dag. Inte genom att springa snabbare, hoppa över raster och skippa toabesök, utan genom att prioritera och göra det bästa du kan.

  • Upperhand (upperhand.blogg.se(

    Man hinner det man hinner, inte mer. Men att vänta med läkemedel och ronder känns sådär, om jag inte rondar i tid så kommer ronden att hamna mitt i lunchen och allt efterarbete blir tufft att hinna med om jag ska ha lunch också. Att sitta vid sängkanten och prata med alla patienter en längre stund känns som en utopi när man har 14 patienter, speciellt om man har några som är dåliga (se mitt sista blogginlägg ang. detta : http://upperhand.blogg.se). Men självklart är det inte så det ska vara, och det är viktigt att man ber om hjälp, talar om att det inte funkar, prioriterar patienterna före det administrativa, matutdelning och soptömning. Men samtidigt om jag inte ordnar det administrativa inför hemgångar, vårdplaneringar, överrapporteringar till distriktssköterskor och anhöriga så missar jag kanske målet med att den lilla tanten med ohållbar hemsituation ska få en bättre hemsituation när hon kommer hem. Och struntar jag i att spruta furixen kl 14.00 och patienten får det vid 16.00 får han ägna hela kvällen åt att springa på toa, jag vet inte om han föredrar att jag sitter på sängkanten och pratar istället, men det kan är ju en sak man får ta från fall till fall. Det bästa tycker jag nog är att man är strukturerad och håller koll och får undan det man kan. Om man lämnar över för mycket åt nästa sköterska så kommer ju inte hon hinna annat än att ta reda på det som jag inte gjort.
    Jag är inte så mycket för att gnälla, jag kör ner huvudet får saker gjorda istället, prioriterar det som måste prioriteras och gör det jag hinner, mer än så kan man inte göra.

    • kicki

      Håller med upperhand. Givetvis skulle jag mer än gärna hinna sitta och prata med patienterna – ge dem mycket mer uppmärksamhet än vad man gör nu. Men likadant här – skjuter man p¨å ronden – drar den ut över lunchen och jag hinner inte göra de uppgifter som tillkommer i och med ronden innan klockan hinner bli mycket, och då hinner jag ej dokumentera utan att sitta övertid, även om jag endast dokumenterar det allra viktigaste.

      Att skjuta på medicinering och antibiotika är inte heller det bästa att göra. Vi har på vår avdelning flera tabletter som bör tas någorlunda vid samma tidpunkter då de är immunsuprimerade Likadant antibiotika bör man ej skjuta på för mycket. Som tidigare talare skriver; var strukturerad och prioritera det viktigaste. Att kunna prioritera är det som krävs vissa dagar. Sedan när klockan är slagen för mig att gå hem, ja då gör jag inget mer än om det är något akut eller väldigt, väldigt viktigt. Jag lämnar över till näste man, och på min avdelning har jag aldrig mottagit en suck faktiskt. Det är ok att lämna över! Skulle någon sucka när jag rapporterat över skulle jag stanna i min rapport och ifrågasätta denna suck. Jag skulle inte acceptera en suck från någon om jag stressat runt hela dagen och gjort mitt bästa – ingen ska få den responsen när de har kämpat sig igenom en hektisk dag! Ingen VILL lämna över en massa, men ibland är det så. Och då borde individen som tar över inse att det har varit en stressig dag.

  • http://www.sjuksköterska.nu Sjuksnu

    Diskussionen om prioritering på jobbet har fortsatt på Upperhands blogg.

    Där har också Maria skrivit ett förtydligande, fyllt med klockren information. Så följ nedanstående länk och missa inte Marias kommentar.

    http://upperhand.blogg.se/2011/december/omvardnad-vad-ska-prioriteras.html  

    I Marias kommentar framkommer det att hon haft bekymmer med kommentarsfunktionen här på Sjuksköterska.nu. Jag har kontaktat henne för ledtrådar så att jag kan lösa problemet. Om det är fler som haft problem med att skriva kommentarer här, så hoppas jag att ni hör av er på sjuksnu@gmail.com. För så vill jag inte att det ska vara. Jag hoppas att det ska gå att reda ut.