Sjuksköterska: ingångslön på 24000 i kommunen, eller 90000 i det privata?

Är du snart nyutexaminerad sjuksköterska i färd med att löneförhandla inför ditt första sommarjobb?

Är du beredd att tacka nej till anställningar som innebär relevant erfarenhet och intressanta arbetsuppgifter om du inte får 24000kr i ingångslön?

Tänk om.

Den kampen är redan utkämpad. Den utkämpades förra året, och året innan det.

Ja, den utkämpas nästan varje år faktiskt. Landstinget kommer inte att höja ingångslönen med flera tusen i år heller.

Det är lätt att generalisera om sjuksköterskor

För att förstå varför landstinget gör som de gör krävs ett visst mått av generaliserande. Oturligt nog är det lätt att generalisera om sjuksköterskor.

Det börjar redan under utbildningen, följer oss till den första anställningen och dikterar sjuksköterskors lönevillkor för resten av våra arbetsliv.

Under första terminen av utbildningen ska alla män bli ambulanssjuksköterskor, och alla kvinnor vill bli barnmorskor eller åtminstone jobba med barn.

Ungefär halvvägs genom utbildningen uppstår tvivel. “Vad är omvårdnad?”. Utbildningens innehåll ifrågasätts. Erfarna sjuksköterskor svarar: “Med tiden har jag förstått att det var inte så dumt ändå, det där omvårdnadsdravlet”. Fast det är förstås inte till någon hjälp för den oroliga studenten.

Sjuksköterskor, dom accepterar väl vad som helst?

I sista terminen blir annat viktigt. Som den låga ingångslönen. “Tre år för ingenting? Nej fan, löneuppror! Tillsammans är vi starka. Vår årskull ska gå ihop och kräva en högre ingångslön!

Ibland fungerar det. Nästan. Oftast inte.

Sjuksköterskorna med några års arbetslivserfarenhet säger syrligt “lycka till”. Inte för att dämpa kampviljan. För att bevara lite egenvärde. De försökte samma sak utan att lyckas. Så nu sitter de där med lägre lön än vad de nyutexaminerade tänker kräva.

De vet själva att de inte kommer att säga upp sig. Inte ens om de tvingas lära upp en naiv spoling full av livsglädje, som trots mindre erfarenhet har högre lön. “Akademiker – Pfft! De har ju inte ens lärt sig sätta nål i skolan”.

Även deras chef vet att de inte kommer säga upp sig. Det vet alla.

Nej det låter dumt att slösa pengar på sjuksköterskor

Sjuksköterskor. Betonghäckar på arbetsmarknaden. Rör sig inte, oavsett vad. Lönesäkningar? Vi stannar. Vi reserverar dock rätten att klaga.

Det är skälet till att grundutbildade avdelningssjuksköterskor inte kommer en “rättvis” lön under den närmaste framtiden.

De få som känner starkt nog för sin löneutveckling rör på sig. De skiljer sig ur mängden. De hade i alla fall inte stannat för någon tusenlapp till. Ingen idé att försöka muta dom.

De som stannar, ja de stannar oavsett vad. Varannan helg istället för var tredje? Inga sommarvikarier? Neddragningar? “Nä nu jävlar, så kan dom bara inte göra! Undrar förresten om det blir fika till kaffet idag?”

Senast 2008 mobiliserades yrkeskåren för ett löneuppror som kulminerade i strejk. Vi skrev upp oss på listor och lovade att vi skulle säga upp oss om det inte kom något bra av strejken.

Strejken kom och gick. Försiktigt försiktigt. För vi är så livsviktiga att vi inte ens får strejka ordentligt. Men inte viktiga nog för att beredas en vettig arbetsmiljö så att vi kan använda oss av vår fulla förmåga.

Strejken levererade inte. Vi sa upp oss. Åtminstone från Vårdförbundet. Eller knappt ens det.

Men du må tro att det klagades i fikarummen.

Att ansvara för sig själv är att ansvara för sin yrkeskår

Mardrömmen är att bli en av dom som mår dåligt av sin arbetsmiljö, sina villkor och sin lön – och samtidigt känner att de inte kan göra något åt sin situation.

En av dom som på riktigt tycker sig ha ett skitjobb och som gärna berättar det för sina arbetskamrater.

Så säger någon av de naiva spolingarna ifrån: “Byt jobb då! Gör något!”

“Men, tänk om man trivs med arbetskamraterna, patienterna och arbetsuppgifterna? Egentligen är det bara lönen som är orättvist låg. Det och att man måste jobba kvällar och nätter. Och varannan helg. Landstinget lyssnar nog snart, annars börjar vi med livesändningar från fikarummet!”

Spolingarna ger sig inte: “Men jobba i Norge då, en långhelg då och då för att sätta guldkant på tillvaron!”.

“En långhelg då och då i tillägg till en heltid i landstinget? Då är det bara julledigheten kvar, resterande tid spenderar jag på jobbet! Eller julen jobbar jag förstås också, vartannat år”.

Nej. Det jobbar över 50.000 sjuksköterskor i landstinget. Det går inte att ansvara för alla, bara för sig själv.

Att se saker ur ett större perspektiv och planera långsiktigt

Även om du kämpar för att din och alla dina klasskamraters ingångslön ska bli 24.000, och det kanske inte blir så, betyder det inte början på slutet.

Vänd nackdelar till fördelar. Om landstinget bara vill anställa dig för ett kortare vikariat går du inskolningen och jobbar några månader. Sedan när vikariatet är slut byter du arbetsplats för att bredda din erfarenhet och löneförhandla på nytt.

När det står klart att du kommer få 500kr lägre lön på akutmottagningen, än din studiekamrat som ska börja inom psykiatrin, skriver du på anställningsbeviset med ett leende på läpparna. Till studiekamraterna som erbjuds 24000 för arbete i kommunen säger du “grattis”. Du vet att erfarenheten av akutsjukvård kommer att vara ovärderlig när du ska påbörja din specialistutbildning om ett år.

För om två år jobbar du på en intensivvårdsavdelning i Norge med över 36.900kr i grundlön.

Och om fyra år har du 600kr i timmen när du jobbar för det där danska bemanningsföretaget. 600kr i timmen, det ger en månadslön på över 90000.

De där 1500 kronorna du gick miste om för att du tog sommarvikariatet på akutmottagningen istället för på den mindre attraktiva men mer välbetalda arbetsplatsen, var kanske inte så viktiga ändå.

Tänker du skilja dig ur mängden – har du satt siktet på en specialistutbildning, på världen rent av – då är det dags att börja se saker och ting ur ett större perspektiv. För din egen skull.